elvatjugoett

Det går inte en dag utan att jag tänker på mormor.  Det känns givetvis bra eftersom det är ett tecken på att hon betydde mycket för mig. MEN varje gång jag tänker på henne så känner jag också en avgrundsdjup saknad, en saknad som får tårarna att strömma ner för kinderna. Speciellt nu är jag extra känslig. Tenta i morgon. Jag känner alltid samma obeskrivliga och obehagliga känsla inför tentor, skulle nog kunna kalla det stress. Stress över att ha lagt ner så mycket tid på något som faktiskt kan misslyckas. Jag har svårt för misslyckanden. Eller för att tala klarspråk, jag hatar misslyckanden. Förutom tentastressen så är dessutom mitt stöd i livet,Jimmy, i Örebro nu några dagar. Tur för honom kanske. Men otur för mig . Eftersom jag lider av vad som skulle kunna kallas personlighetsförändringar så här dagarna innan en tenta är det skönt för honom att slippa vara i min närhet men det är även nu när jag är som svagast som jag behöver honom som mest. Men. Helgen har varit fylld av mycket kärlek ändå. I fredags kom mamma och pappa hit och stannade ända till kvällen, jättemysigt. Och i går efter att ha pluggat på förmiddagen, släppte vi böckerna och I och E kom hit för en kväll fylld av skratt, scones, spel och en halvdan film. Lugna lördagskvällar är icke att förakta.

Söndag förmiddag. Känner mig faktiskt ganska pigg. Är glad att jag tog det så lugnt som jag gjorde igår, blev bara Åkesson på förfesten och sen inget mer på Palace. Varken min kropp eller min plånbok hade förmodligen pallat mer. Är  redan på god väg att överskrida månadens, om än något tighta, ihopsnickrade budget. Tolv dagar kvar till bidraget från CSN trillar in. Detta pengaproblem löser jag bland annat genom att om några minuter åka iväg till min lilla farmor för att äta en, vad jag tror smarrig, söndagsmiddag tillsammans med henne. Något som gör mig både mätt och glad, bland annat med tanke på vetskapen om att det blir höjdpunkten på hennes dag. Tänk vad enkelt det är att glädja andra människor men samtidigt så svårt när tiden aldrig tycks räcka till. Fast ofta är det det lilla , det enkla som glädjer som mest. Det som inte behöver ta så lång tid. Tåls att tänkas på. I alla sammanhang.

Jag började gråta idag. Nyss. På Maxi. Bara för att jag hörde en familj prata kinesiska. Lät precis som när Yiya och Nils pratar. Jag är fullständigt instabil just nu. Eller fortfarande. Jag är känsligare än någonsin. Och fullkomligt livrädd. Gråter för allt. När man märker hur fort det går att mista någon förstår man att livet inte kan tas för givet. Därför är jag skräckslagen och en smula paranoid. Jag är fullkomligt livrädd att det ska hända någon annan i min närhet något nu. Om Jimmy inte svarar på mobilen så är jag helt säker på att det värsta tänkbara har inträffat. Det är som en ständig klump av ångest i magen. Som bara jag kan styra över. Fast just nu verkar jag inte kunna det. Istället går jag och har ständig katastrofberedskap. Ständigt beredd på det värsta.

Jag är trött på avsked nu. Jag vill helt slippa dem. Nu är det dags igen. Inte på samma definitiva sätt som helgens avsked men ändå ett avsked. Nils och Yiya lämnar ön i morgon för en veckas business -resa genom Sverige och en veckas semster i Italien innan de åker tillbaka till Kina. Eftersom jag inte har någon resa till Kina planerad och de ingen resa till Sverige planerad inom den närmsta framtiden så får vi nu nöja oss med e-mail och telefonkontakt igen. Avskeden börjar bli en vana men de blir inte lättare för det. Nu, dags för avsked. Sen Jimmys pappas 50 års-fest och efter den tillbaka till verkligheten i Kalmar igen.

Idag firar Jimmy och jag vår tre-årsdag. Tiden går skulle man kunna säga för att använda ett inte alltför nytt uttryck. Fast själva firandet får vänta, idag är mitt fokus på mina kineser, (det vill säga bror med fru) och min över 500 sidor tjocka marketingbok. I dag sjuder kollektivet på Öland av arbete, borden är belarmrade med laptops och marabouchoklad, det senare för att hålla energinivåerna uppe. Då och då serveras jag även den minsta koppen med grönt te jag någonsin sett. Nu, dags för plugg, sedan en promenix i solen.