elvatjugoett

Jag var rädd för hårda ord men fick en kram. Jag var rädd för att känna mig vilse bland för många människor men skrattade tillsammans med gamla klasskamrater. Jag var rädd att behöva åka hem tidigt för att paniken blev för stor men istället stannade jag lika sent som alla andra. Jag skäms för att säga det men jag igår kände jag att jag skulle vilja göra vad som helst annat än att åka på 25-års kalas! Framförallt rädslan för att behöva träffa någon som bara har ena sidan av en berättelse vilket är en sida som inte är till fördel alls för mig gav mig en lätt känsla av ont i magen.

För att sluta prata i gåtor så var jag igår bjuden på 25-års kalas där J:s bror P var en av gästerna. Även om jag inte har något att skämmas för så kändes det olustigt att träffa honom för jag vet inte hur J mår, jag vet inte vad han tror och jag vet framförallt inte vad han har sagt till sin bror om mig och om vårt uppbrott. Jag vet bara hur mina bröder reagerade när det tog slut förra gången när det var J:s beslut så därför antar jag att hans bror reagerar på liknande sätt. Vi har inte setts eller hörts på över två månader så jag antar att J har genomgått en hel del olika faser av ledsamhet, ilska och gud vet allt. Det är givetvis helt naturligt men i sådana fall är det lätt att hjärnan styr ihop historier och gör sina egna tolkningar och jag känner att jag tyvärr har gett mycket utrymme för J att göra egna tolkningar men samtidigt vågar jag inte höra av mig till honom än för att försöka förklara utan att det känns som att jag ger honom någon form av falska förhoppningar. Jag har ingen som helst aning, det kan lika gärna vara så att jag är utraderad och förpassad till lådan märkt gamla minnen. Min hjärna är minst lika bra på att göra tolkningar och koka ihop historier.

Hur som helst, med ovanstående som bakgrund åkte jag alltså på kalas igår och förväntade mig svarta och sneda blickar från P men fick bara några lätta harklingar när Österrike kom på tal och dessutom fick jag en kram i slutet av kvällen. Inte för att det var den hjärtligaste kram jag fått men ändå, det var en kram, det var enkelt men det betydde så väldigt mycket. Jag vill inte vara ovän med någon, jag vill inte behöva känna mig som en dålig människa för att jag tagit det absolut svåraste beslutet i mitt liv. Jag vill bara ha respekt och jag vill bara så småningom få träffa min bästa vän igen.

Det här är till dig Erica! Jag håller vad jag lovar :) Nu ska du (och andra intresserade också givetvis) få reda på vad som händer i en arbetssökandes liv i Kälmää. Idag har varit en smula märklig dag, idag den 10 augusti var bland annat dagen då jobbångesten slog till på allvar. Den kom som från ingestans eller rättare sagt kom den när jag kollade arbetsförmedlingens hemsida och kände att vad sjutton ska jag söka för jobb??? Är inte direkt så att det kryllar av jobb inom turism+ ekonomi....Men det kommer att lösa sig. Så smånigom kommer något att hända, jag ska inte ge upp än  inte ge upp alls!! Just nu känns det lite som att jag skulle må bra av att byta miljö också. Inte för att jag vantrivs i Kalmar, inte alls, men för tillfället påminner Kalmar alldeles för mycket om livet med J, något som iofs inte alls är några dåliga minnen utan tvärtom minnen från 6 riktigt bra år av mitt liv! Men jag tror jag behöver en nystart nu....frågan är bara var nystarten ska ske, det ska bli spännande att se :) 

På tal om start så började denna dagen med att jag upptäckte att jag inte hade någon elektricitet i lägenheten...jordfelsbrytaren och säkringarna till spisen hade slagits ifrån. Ytterst märkligt tyckte jag eftersom jag vet att jag hade stängt av spisen igår kväll så jag ringde fastighetsskötaren som kom hit och kikade och upptäckte att det var något vid spiskontakten som hade bränts sönder så den fungerade inte längre. Riktigt obehagligt känns det nu i efterhand, tänk om det hade kunnat börja brinna! Nu återstår det att se hur länge jag får klara mig utan spis, inte alltför länge hoppas jag!! Annars har jag haft en bra dag på jobbet, mina kollegor är så härliga vilket är guld värt en dag så här i slutet på säsongen när det är (för) lugnt på byrån. Har verkligen varit en riktigt riktigt bra sommar men nu känns det att säsongen lider mot sitt slut! Något som dock inte känns lika lugnt är att mina betyg fortfarande inte har skickats från Krems vilket innebär att jag inte kan ansöka om examensbevis än på länge....något som är rätt viktigt så här i jobbsökartider. Tydligen har de andras betyg skickats från Krems men inte mina, så typiskt! Men jag tror det finns en förklaring till det, jag har mailat Sylvia i Krems så jag hoppas få en förklaring ganska snart! I morgon önskar jag lite färre händelser av det här jobbiga slaget men det kan ju inte bara flyta på alltid. Det är bara det att jag är så dålig på att hantera motgångar, men det är ju alltid bra att få öva :) Allt för nu, på återhörande!