elvatjugoett

Min blogg borde utrustas med en varningstext. Jag har kanske bloggvärldens mest deprimerande blogg, inga modebilder, inga recept, inga tävlingar. Men det känns inte som att det är därför jag skriver heller. Jag skriver mest när det känns tungt. Det blir små meddelanden till världsalltet om att jag faktiskt inte orkar med mer tråkigheter nu. Att det är dags att vända vinden. Idag känns det faktiskt som att det blåser medvind. Riktigt bra uppsatsdag, många timmar på bibblan men det kändes som att vi fick mycket gjort. Bra besök på sjukhuset, idag var det försiktig optimism. Och när jag kom ut därifrån föll det tunga snöflingor som la sig som ett vitt täcke över Kalmar. Min nya jacka känns som vinterns hittills bästa köp.

Det är typ ett steg fram och två tillbaka. Sen är det ett steg fram igen men nästa dag är det tre tillbaka. Varannan dag är det positiva besked och varannan dag är jag livrädd när telefonen ringer. Det är väldigt tungt nu men jag försöker försöker försöker tänka positivt. Det kommer något gott ur det här till slut och det hjälper inte att gå och vara orolig varje dag för att det kan ha blivit sämre. Allt det där vet jag. Egentligen. Men det är så himla lätt att låta oron ta över. Jag vill att det ska vara bra idag, jag vill inte att det ska upptäckas en massa nytt skit varje dag.

Min fina pappa fyller 60 år idag och dagens bästa present var att han fick åka hem från sjukhuset. Ibland krävs det inte så mycket mer. Tillsammans kommer vi att klara oss igenom det här också.

Jag var fyra år. Och det jag minns starkast är att jag hade med mig en påse med godis, lakritsgodis som såg ut som svarta skosulor. Jag förstod nog inte varför vi var där. Jag förstod nog inte varför du var ledsen och jag kunde därför inte heller trösta dig. Jag visste inte att din pappa, min farfar hade obotlig cancer. Jag förstod inte att det förmodligen inte skulle bli fler besök där i sjukhusrummet. Idag, 19 år senare var jag tillbaka på sjukhuset. Idag hade jag inget lakritsgodis med mig. Idag höll du inte mig i handen. Idag vet jag att det finns en sjukdom som heter cancer. Idag var jag där för att hälsa på dig.Men när besökstiden var över och jag vandrade genom sjukhusets tomma ekande korridorer var jag inte ledsen. Jag vet att det inte kommer att bli så många mer besök hos dig i det där sjukhusrummet och det beror på att du kommer att få åka hem så småningom. Det elaka i din kropp är borta och nu kan det bara bli bättre.

Jag lurar på att tiden här nästan står stilla. I går kom Johan upp från Malmö, hämtade mig i Kalmar och sen åkte vi över till Ön. Här ute på landet har dimman och regnet legat som ett grått täcke hela dagen.  Mamma och jag åkte in till "byn", det var lite som en spökstad. Sommar och vinter är såna otroliga kontraster, det är så stilla, så tomt och tyst. Men vackert på något sätt. Tiden har liksom stannat. Sprang dock på både Kerstin och Helena och växlade några ord. Nu i kväll har vi sett Pingvinresan, fantastisk film, speciell men otroligt fascinerande. I morrn är det fars dag, kanske den viktigaste fars dag på länge. Det är lite oroligt nu. Minst sagt.