Tomt i kollektivet
I morse blev jag irriterad över att det inte fanns en enda plats i huset där man fick vara ifred. Jag satt med min Kotler-bok och försökte läsa utan att kunna koncentrera mig för att det var ljud och prat och slammer och dunk överallt. Men nu, nu när jag har vant mig vid att ha mycket folk runt omkring mig känns det plötsligt alldeles för tyst och tomt här hemma på ön. För tillfället är tre iväg på business, en mediterar och en sitter i bilen på väg hem till Malmö. Kanske ett ypperligt tillfälle att läsa lite mer i Kotler istället för att blogga.....
Helgen som gått
Det har varit en känslofylld helg. Det har varit en hemsk helg men det har också varit en väldigt bra helg. Jag har aldrig gråtit så mycket, jag har aldrig sett någon annan gråta så mycket heller. Hanna hade en hel toalettrulle med papper med sig i kyrkan. Men på något sätt kunde man se glädjen mitt i sorgen. Mormor hade alltid små lustigheter på lut så det kändes naturligt att vi släppte in skrattet för att väga upp gråten även under den här helgen. Vi samlades i hennes hus och åt mat, pratade minnen och kollade i album efter begravningen. Det infann sig en så skön känsla av samhörighet och styrka på Klockarestredet 12. Vi delade upp lite småsaker som vi kände extra starkt för, jag fick bland annat mormors kakfat, Johan den lysande jordgloben och Niels labyrintspelet. Mette fick chokladpuddingskålar, Hanna en ishink och vad Nina fick förutom ett par röda handskar minns jag inte riktigt. Allt var i alla fall saker som vi kopplar samman med mormor och fina minnen. Mette fick det absolut roligaste fyndet med sig hem, de porrigaste dricksglas jag någonsin sett. Även efter en begravning så finns det saker som man bara inte kan låta bli att skratta åt. Jag är säker på att mormor inte vill att vi ska stanna upp och gråta utan fortsätta glädjas åt livet och behålla de fina minnena i våra hjärtan. Men jag vet att det kommer att komma tillfällen när saknaden blir stor och gråten kommer.
Hejdå mormor
Det var tungt. Det var sjukt jobbigt. Det var hemskt. Men på samma gång var det så fint. Jag grät i bilen på vägen ner och jag grät när vi kom fram till huset som kändes så tomt och något var så fel. Det var någon som saknades. Mormors hus kan inte vara mormors hus utan henne där. Det var som att tiden stannat. Sen träffade jag Nils och Yiya och grät lite till. Det var en väldig känslomix den kvällen. Jag var glad över att få träffa alla som betyder så mycket för mig, familj och släkt ,men samtidigt var grunden till oss, den som alltid har varit med när vi har samlats borta. Mormor var inte där. Men den styrkan och den gemenskapen som fanns mellan oss familjer, mellan oss syskon och kusiner gjorde att det kändes som att mormor lever vidare inom oss. Hon är inte borta, hon är bara mindre synlig. Begravningen var bara ett symboliskt sätt för att säga hejdå till dig mormor, men minnena av dig försvinner aldrig.
Botten är nådd
Jag har sklagit i botten och det gjorde ont. Jag har aldrig aldrig tidigare mått så här dåligt. Jag känner mig som ett skal fyllt av ångest. Jag somnar med tårarna trillande ner för kinderna och vaknar tidigt och outvilad men kan ändå inte sova. Jag har sån fruktansvärd ångest för begravningen. För att komma till ett tomt hus där du alltid har funnits. Ett hur där tiden har stannat. Och där allt påminner om ljusa stunder som aldrig kommer att komma tillbaka. Jag har ont i magen, stirrig blick och splittrade tankar. Men jag lovar. Jag ska orka ta mig vidare. Ta mig upp igen. För har jag nått botten så är enda vägen att ta sig uppåt igen. Det är som att ha ramlat ner i ett hål, jag kommer inte upp genom att gräva djupare, bara genom att klättra upp mot ljuset igen.Och det ska jag göra. Ingen oro. Nästa vecka ska jag börja klättra, eller kanske redan till helgen. Stark av att då förhoppningsvis få ha hela familjen kring mig på Öland. När det hände senast är så längesen så jag inte minns. Augusti förra året kanske. Alldeles för länge sedan. Dagens uppgifter, tvätta, städa och läsa Kotler. Terapiarbete. Startar nu.
Det är tungt nu...fortfarande.....igen
Suck vad allting känns tungt just nu, mensvärk, tenta på måndag och begravningen nästa vecka. I dag skulle jag ha klippt mig men en timme före min bokade tid ringde de och sa att frisören jag skulle klippa mig hos hade sjukskrivit sig på obestämd tid, suck igen. Annars är jag väldigt splittrad just nu, har svårt att fokusera på tentaplugg, tankarna är oftast någon helt annanstans.
Nu ska jag cykla iväg till F&S och träna och hoppas att jag kan få lite ny energi av ett pulspass. Energi är allt jag behöver just nu.
Ahh, tystnad
Dörren har precis slagit igen. En stillhet sänker sig över våra 65 kvadrat. Jimmy har åkt till Christofer vilket betyder att jag är alldeles ensam hela kvällen. Och ikväll ska jag vara alldeles ensam och en smula antisocial efter de första veckornas nollning och diverse andra aktiviteter. I kväll är det bara jag, mina pluggböcker, en kopp te, kanske nån bra film på tv OCH inte att förglömma morotskaka. Omtänksamma Evelina överraskade oss alla igår med bitar av en nybakad morotskaka, helt underbart!
Nu ska jag hoppa in i duschen efter dagens friskispass, göra en hårinpackning och sen laga till en smarrig middag. Idag mår jag riktigt bra.
Till mamma
Mamma. Du ska vara starkare än jag. För så är det. Har alltid varit. Därför är det så jobbigt att se dig nu så ledsen och trött. Jag önskar att jag kunde göra något. Men jag kan inte ta mer sorg. Så jag blundar. Och jag vet att det faktiskt kommer att bli bättre snart. Men nu är det svårt. För alla. Men det kommer att bli bättre och bättre och bättre...
Att prata kan göra allt bättre
I går kväll kom mamma och pappa förbi på vägen hem från Skåne. Efter att de hade varit här och jag hade fått gråta med dem och prata med dem om hur jag känner så var det som att det plötsligt gick lite lättare att andas. Att både få prata och få skriva kommer att hjälpa mig att bearbeta sorgen. Det kommer förmodligen hela tiden komma upp minnen som gör att tårarna börjar rinna. MEN, tiden läker alla sår. Med tiden kommer minnena och känslorna bli lättare att hantera. Saknaden däremot, den kommer aldrig bli mindre. Men kanske lite mindre påtaglig.
Vissa dagar
Det finns vissa dagar som förevigt kommer att vara förenade med sådan sorg och smärta att man hoppas att de aldrig kommer tillbaka. I går var en sån dag. Nionde september. Nionde september kommer alltid och förevigt vara förknippat med datumet när du gav upp. Datumet när du gick vidare. För borta är du inte, i alla våra fina minnen finns du kvar. Jag tror att du finns någonstans nu tillsammans med morfar och sitter och kikar ner på oss. Fast just nu hjälper inte den tanken, just nu är det bara ett stort tomt svart hål av saknad. Du har funnits där hela mitt liv. Men nu är du borta. Jag hoppas lilla mormor att du har det bra där du är nu. Jag kan inte säga samma sak, inte än, kanske snart, jag kämpar vidare för att kunna säga att allt är bra. Tack för allt du gjort.
Utan Jimmy hade gårdagen blivit så mycket svårare, förmodligen hade jag inte ens stigit upp ur sängen om jag inte haft hans stöd. Tack.
system och teorier. teorier och system
Organisering. Weber. Agentteori. HRM. Byråkrati. Taylor. Rationalitet. Beslutsfattande. Socioteknik. Hawthornestudeierna. Arbetsmotiavtion. Komplexitet. Mitt. Huvud. Snurrar. Dessutom har jag sovit bort två värdefulla pluggtimmar nu på eftermiddagen. Men det behövdes nog eftersom det inte blev så många timmars sömn i natt. Men vad gjorde det? Mora Träsk förgyllde gårdagskvällen för oss. Nostalgi. Tigerjakt. Fader Abraham. Huvud. Axlar. Knä. Och.Tå. Kalmars studenter blev helt plötsligt 5 år igen. Nu är det dags för ett puls-pass på F&S för att få lite ny energi.
Vad händer när minnet försvinner?
I natt när jag kom hem efter en mycket trevlig kväll på kåren och låg i min säng och försökte sova började jag tänka på min mormor. Min mormor. Jag vet inte varför hon dök upp i minnet just då. Varför dyker minnen upp och framförallt varför försvinner de? Min mormor har alzheimers och har haft det i närmare 10 år vilket gör att hon gradvis har blivit sämre. Det betyder alltså att hon har varit mer eller mindre sjuk under nästan halva min livstid. I natt snurrade tankarna iväg som de bara kan göra på natten och jag försökte minnas hur det var innan du blev sjuk, hur sommrarna hos dig såg ut när du fortfarande var frisk. Innan du började göra konstiga saker, förirra dig och tappa bort både saker och dig själv. Något som jag tänkte mycket på var mat. Mormor hade alltid en kakburksgömma i något av köksskåpen, alltid en fylld med napoleonhattar. Mette och jag fikade jämt. Åt remi troja och condis. Drack varm choklad ur våra muggar som vi alla sex hade likadana med våra namn på. Start åt vi också i kopiösa mängder. Start med mjölk. Det var inte många sommarmorgnar man inte såg dig mormor traska iväg till affären för att köpa frukosten som alltid intogs efter tv- prgrammet sommarlovsmorgon. Vad vi däremot åt till middag har jag inte så mycket minnen av. Kanske för att somrarna hos mormor var något av en fristad där det inte alltid var det nyttigaste som dukades fram. Vad hände sen? Varför blev det så här? Minns mormor något av alla somrar som vi syskon har tillbringat hos henne? Förmodligen inte. Varför? Hur kan det finnas en sjukdom som tar bort alla ens minnen och med det även hela ens tidigare liv. Hur kan allt förändras till att du nu knappt känner igen oss. Mormor vi minns dig som du var men du minns inte oss. Eller gör du det? Vad är det för tankar som rör sig i ditt huvud? Livet har förändrats och människor förändras men vad som inte förändras är att jag älskar dig mormor. Och jag tror att du älskar oss även om du inte är medveten om det just nu.
Vilken lycka
Vilken lycka som kan upplevas av en sådan simpel händelse som att de två böckerna Organisation och organisering och Organisationsteori äntligen finns i min hand. Nu väntar hårt pluggande till tentan den tjugofjärde.
Den perfekta tidpunkten kommer aldrig, den är nu.
Det är inte förrän man har testat som man vet. Därför har även jag en blogg. Nu.
