elvatjugoett

Träningsuppehållet gör mig rastlös.  Det kryper i kroppen, det är en känsla som jag inte kännt förr. Förkylningen har fyllt sin funktion nu. Den fick mig att varva ner en smula. Men nu vill jag tillbaka till träningen, tillbaka till F & S. Men egentligen ännu hellre vill jag snöra på mig löparskorna och bara springa springa springa, fylla lungorna med vårluft och inte stanna förrän det värker i varenda muskel. Galet men underbart. Plågsamt och skönt. Konstraster. Jag tror det var pappa som fick mig att gilla att springa när jag var yngre. Han var väldigt psykologisk och brukade springa ett halvt steg bakom för att jag skulle bestämma tempot. Vi brukade springa tillsammans förr. Mest på somrarna. Innan sjukdomen. Men J säger att min pappa är en ironman. Jag hoppas han har rätt. Jag ska föreslå pappa att vi ska springa en runda nästa gång jag är hemma. Om han orkar. Nu är det ombytta roller, jag ska lova honom att jag håller mig ett halvt steg bakom.

Nu ikväll kom fina Ciss från ön för att bota min rastlöshet och förgylla min torsdag. Det blev en fika på Ekelunds och sen bio på Saga, vi och ynka sju personer till tyckte att Milk kunde vara en sevärd film en kväll i maj. Den var sevärd och tankeväckande, om än lite långsam. Fika och biogodis botade dock inte min rastlöshet. Jag kommer förmodligen ha sockerchock och inte somna förrän långt efter midnatt. Men det kan det vara värt. Hur som helst är det skönt att känna att kroppen är fylld med energi igen.