elvatjugoett

Det går inte att bara köra på i 110. Jag visste det men blev ändå någonstans förvånad. Jag har inte varit sjuk på hur länge som helst men i fredags började jag få känningar i halsen och nu väntar jag på det stora förkylningsutbrottet. Men i går efter tentan glömde jag allt vad sjukdom hette, jag och fina föräldrarna hade en härlig eftermiddag tillsammans och när de hade åkt hem var det bara att svida om för att cykla ner till Lilla Puben och möta upp P. Fina fantastiska P som jag känt i ungefär tio år. Vi delar främst minnen från högstadiet, en tid när vi bland annat stöttade varandra hem efter kvällar med häxblandning. I natt behövde ingen av oss direkt stöttas hem utan vi skildes åt på Larmtorget strax efter två med ett hopp om att ses snart igen. P har de senaste åren varit en sån vän som alltid finns någonstans i bakgrunden, som man inte träffar så ofta men när man väl ses är mötet fullt av skratt och energi. Alldeles underbart härligt. När man ses tar man vid där man slutade senast och man kan träffas och bara vara. I dag hade jag däremot lovat J att vi skulle träffas för att springa en runda runt Stensö, men på grund av förkylning och en känsla i kroppen av att det var dagen efter fick det istället bli en väldigt lugn promenad och sen har resten av dagen spenderats halvsovande i soffan. Kanske var det precis en sådan dag jag och min kropp behövde. Jag måste varva ner lite nu. Därför blir det tidigt i säng ikväll. I morgon hoppas jag att halsen känns bättre och att det blir en lite lugnare vecka än de senaste har varit.