Million pieces
Jag var rädd för hårda ord men fick en kram. Jag var rädd för att känna mig vilse bland för många människor men skrattade tillsammans med gamla klasskamrater. Jag var rädd att behöva åka hem tidigt för att paniken blev för stor men istället stannade jag lika sent som alla andra. Jag skäms för att säga det men jag igår kände jag att jag skulle vilja göra vad som helst annat än att åka på 25-års kalas! Framförallt rädslan för att behöva träffa någon som bara har ena sidan av en berättelse vilket är en sida som inte är till fördel alls för mig gav mig en lätt känsla av ont i magen.
För att sluta prata i gåtor så var jag igår bjuden på 25-års kalas där J:s bror P var en av gästerna. Även om jag inte har något att skämmas för så kändes det olustigt att träffa honom för jag vet inte hur J mår, jag vet inte vad han tror och jag vet framförallt inte vad han har sagt till sin bror om mig och om vårt uppbrott. Jag vet bara hur mina bröder reagerade när det tog slut förra gången när det var J:s beslut så därför antar jag att hans bror reagerar på liknande sätt. Vi har inte setts eller hörts på över två månader så jag antar att J har genomgått en hel del olika faser av ledsamhet, ilska och gud vet allt. Det är givetvis helt naturligt men i sådana fall är det lätt att hjärnan styr ihop historier och gör sina egna tolkningar och jag känner att jag tyvärr har gett mycket utrymme för J att göra egna tolkningar men samtidigt vågar jag inte höra av mig till honom än för att försöka förklara utan att det känns som att jag ger honom någon form av falska förhoppningar. Jag har ingen som helst aning, det kan lika gärna vara så att jag är utraderad och förpassad till lådan märkt gamla minnen. Min hjärna är minst lika bra på att göra tolkningar och koka ihop historier.
Hur som helst, med ovanstående som bakgrund åkte jag alltså på kalas igår och förväntade mig svarta och sneda blickar från P men fick bara några lätta harklingar när Österrike kom på tal och dessutom fick jag en kram i slutet av kvällen. Inte för att det var den hjärtligaste kram jag fått men ändå, det var en kram, det var enkelt men det betydde så väldigt mycket. Jag vill inte vara ovän med någon, jag vill inte behöva känna mig som en dålig människa för att jag tagit det absolut svåraste beslutet i mitt liv. Jag vill bara ha respekt och jag vill bara så småningom få träffa min bästa vän igen.
För att sluta prata i gåtor så var jag igår bjuden på 25-års kalas där J:s bror P var en av gästerna. Även om jag inte har något att skämmas för så kändes det olustigt att träffa honom för jag vet inte hur J mår, jag vet inte vad han tror och jag vet framförallt inte vad han har sagt till sin bror om mig och om vårt uppbrott. Jag vet bara hur mina bröder reagerade när det tog slut förra gången när det var J:s beslut så därför antar jag att hans bror reagerar på liknande sätt. Vi har inte setts eller hörts på över två månader så jag antar att J har genomgått en hel del olika faser av ledsamhet, ilska och gud vet allt. Det är givetvis helt naturligt men i sådana fall är det lätt att hjärnan styr ihop historier och gör sina egna tolkningar och jag känner att jag tyvärr har gett mycket utrymme för J att göra egna tolkningar men samtidigt vågar jag inte höra av mig till honom än för att försöka förklara utan att det känns som att jag ger honom någon form av falska förhoppningar. Jag har ingen som helst aning, det kan lika gärna vara så att jag är utraderad och förpassad till lådan märkt gamla minnen. Min hjärna är minst lika bra på att göra tolkningar och koka ihop historier.
Hur som helst, med ovanstående som bakgrund åkte jag alltså på kalas igår och förväntade mig svarta och sneda blickar från P men fick bara några lätta harklingar när Österrike kom på tal och dessutom fick jag en kram i slutet av kvällen. Inte för att det var den hjärtligaste kram jag fått men ändå, det var en kram, det var enkelt men det betydde så väldigt mycket. Jag vill inte vara ovän med någon, jag vill inte behöva känna mig som en dålig människa för att jag tagit det absolut svåraste beslutet i mitt liv. Jag vill bara ha respekt och jag vill bara så småningom få träffa min bästa vän igen.
Kommentarer
Trackback
